Smedens vardag
Hammarsmederna, det vill säga de smeder som var anställda vid brukens stångjärnshammare. Deras främsta uppgift var ett bearbeta tackjärnet för att få fram ett smidbart grundmaterial som sedan användes till en rad olika järnprodukter. Smedernas utbildning och yrkesutövning reglerades i så kallade hammarsmedsordningar.
Det var ett fysiskt mycket krävande arbete som slet på kroppen. Ryggen blev krum och benen inåtböjda. Hörseln nedsattes fort genom hamrarnas slag. Spiksmeden satt i ett öronbedövande smatter då spikhammaren gjorde 5 till 8 slag i sekunden. En spik gjordes var 7:e sekund, där veckoproduktione var ca 2000 spikar. Till sin hjälp hade spiksmeden en hövdare och en tenpojke. På sin lön skulle spiksmeden avlöna dessa bägge. Arbetet pågick veckan ut. På söndagen skulle härden ställas om men på kvällen började arbetsveckan igen. En vanlig sjukdom med dödlig utgång, var "håll och styng", dvs lunginflammation. Redan vid 40-50 års ålder kunde kroppen vara allvarligt försliten. Smedernas arbetsrelaterade skador gjorde att de fick ge upp det traditionella smidesarbetet för att ägna sig åt lättare kringarbete vid de större bruken. Smederna bodde i smedshus som bruksägarna var tvungna att hålla. Mästarens smedshus bestod av stuga med kammare, visthusbod, fäbod och höskulle.[2]
Hammarsmedsmästare blev man inte förrän man hade avlagt ett mästarprov som godkänts av hammarsmedsålderman och bergstinget efter ett erlagt prov och kunskapsförhör av mästaraspiranten.
Mästersven var det första steget i hammarsmedskarriären för de hammarsmeder som en tid lärt sig yrket som smedsdrängar eller lärlingar hos en mästare. När man avlagt mästersvensprovet blev man hammarsmedsmästarens närmaste man vid hammarsmedjan.
Smedsdrängen stod lägst i hierarkin vid hammarsmedjan. De flesta smedsdrängar var själva unga söner till mästersvenner och hammarsmedsmästare. arbete och slit. Yrket gick ofta i arv och smedernas familjer kände inte sällan varandra sedan flera generationer tillbaka.